Alla språk förändrar sig med tiden och svenska är inget undantag. Förändringarna sker på flera olika sätt, till exempel i och med att nya ord uppfinns eller importeras från andra språk eller att redan existerande ord ändrar betydelse.
Ett språk i förändring
Medeltidssvenskan kallas för Yngre Fornsvenska och innehöll fler förändringar än någonsin tidigare. Det berodde på ett flertal faktorer men en av de främsta var att handeln med kontinenten innebar att tyska lånord började dyka upp mer och mer. Både tyskar och danskar flyttade till Sverige i egenskap av handelsmän och hantverkare, och med det skedde en hel del förändringar i det svenska språket. Några exempel på medeltida ord som kom från tyskan och som fortfarande används idag är rådman, kanna, skomakare, herre och skräddare.
Även uttalet förändrades till en viss del under medeltiden och ett av de mest karaktäristiska exemplen är hur ord med långa a:n nu fick ett å-ljud istället. Ordet ”ga” hade tidigare uttalats på samma sätt som ”ha” eller ”ta” men nu började folk istället säga ”gå”, precis som idag. På liknande vis började ord som ”grata” uttalas gråta, och ”sprak” blev ”språk”.
Rent grammatiskt hände det också en del saker, inte minst att vissa ord började stavas med dubbelkonsonanter liksom att femininum och maskulinum mer eller mindre avskaffades. I de flesta europeiska språk har man fortfarande genus på ord, medan svenskan och engelskan nästan är helt befriade från det. Några få undantag finns det dock, till exempel att tala om skepp och tiden som ”hon” och att ändra på ändelsen i ord som ”denne/denna”, ”vackre/vackra” även om många känner att det är lite gammaldags idag.